Djuphavet är kallt, mörkt och näringsfattigt, men ändå utvecklas jättelika varelser där. Trots ogästvänliga förhållanden kan arter bli stora, bland annat tack vare långsam ämnesomsättning och minskad konkurrens.

De största djuphavsdjuren, som jättebläckfiskar och kolossbläckfiskar, har utvecklats oberoende av varandra och är betydligt större än sina ytlevande släktingar. Trots mörker, kyla och näringsbrist har vissa djuphavsmiljöer – som hydrotermala öppningar och undervattensberg – gynnat evolution av gigantiska djur.

Större kroppar ger energifördelar, som lägre ämnesomsättning och längre uthållighet. Hos ryggradslösa djur är det vanligare med gigantiska arter, medan de flesta djuphavsfiskar är små. Kallt vatten, isolering och låg predation kan liknas vid ö-ekosystem, där arter anpassar storlek efter resurstillgång. Djuphaven är fortfarande till stor del outforskade – och rymmer sannolikt många fler jättar.