Om universum är statiskt, homogent i stor skala och befolkat av ett oändligt antal stjärnor, måste varje synlinje från jorden sluta vid ytan av en stjärna. Därför borde natthimlen vara helt upplyst och mycket ljus. Ändå är den inte det. Varför inte?

Olbers paradox säger att om universum var oändligt och fullt av stjärnor, borde natthimlen vara ljus. Kepler föreslog att universum var litet och slutet, medan den tyske läkaren och astronomen Heinrich Wilhelm Olbers trodde att interstellärt damm blockerade ljuset – men då borde dammet själv börja lysa.

Lösningen kom med Edwin Hubble: Universum expanderar. Ljuset från avlägsna stjärnor rödförskjuts och blir osynligt. Dessutom har universum en ålder på 14 miljarder år, så vi ser bara ljus som hunnit fram. Rymden expanderar också snabbare än ljuset, vilket skapar en osynlig horisont. Därför är natten mörk.